TVILLINGPODDEN har haft ett uppehåll, en paus som vi inte planerat eller velat ha. Det har varit många anledningar till det. Dels har Jessica fått ett nytt jobb där hon behöver vara på plats, fysiskt. Jag har jobbat mycket mer på Danderyds sjukhus. En annan sak som gjort att vi inte haft möjlighet att podda är att jag känner mig begränsad i vad jag säger. Som att jag måste väga varje ord på guldvåg. Podden är en kanal för flams och trams, högt och lågt. Det vi säger får man ta med en nya salt och inte alla som lyssnar gör det. Det finns de som lyssnar som tar allt jag säger som sanning (nu menar jag inte att jag ljuger i podden, men det är mkt trams) och hela sanningen. Mitt liv är så mycket mer än 40 minuter ihopklippt podd. Precis som att bloggen och instagram bara visar en minimal skärva av mitt liv, är podden bara en glimt av allt som händer. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Jag är trött på att känna mig begränsad. Trött på att försöka tystas ner. Jag har valt att inte dela med mig av allt, av hänsyn till barnen. Så kommer det fortsätta vara. Men att känna en inre stress av att ett fåtal människor vill göra livet lite svårare för mig tar energi. Jag försöker nu att ignorera det och fortsätter podda precis som vanligt. Och hoppas av hela mitt hjärta att det kan få fortsätta vara så, både jag och Jessica älskar TVILLINGPODDEN, som faktiskt firar 10 år i år.
