Jag läste att Elena Belles man dött, bara 45 år gammal. Att livet är skört är verkligen ingen klyscha, det är så sant. Jag tror att många med mig tar livet för givet. Att man bara tänker att de man älskar alltid ska finnas nära. Jag vill inte att någon i min närmsta familj ska behöva dö för att jag ska uppskatta livet. Jag kände så starkt när vi var på Svalbard att jag levde. Att jag älskade varje stund. Att själen öppnade upp sig och tårarna rann i den där vackra naturen. Det var en upplevelse jag bär med mig för evigt. En natur jag önskar att fler skulle få uppleva. Moder jord tar och moder jord ger. Jag som alltid eller ofta omger mig med ljud njöt av tystanden. Jag tänker att det var så tyst där ute på glaciären, som det är i rymden. Och så kom jag på, ja. Jag vill åka till rymden. Jag fattar att det är omöjligt, men jag vill till månen, haha. Så knäppt egentligen. Jag var inte beredd på att kylan och landskapet skulle öppna min själ. I veckans avsnitt av Tvillingpodden pratar vi mer om Svalbard. Om hur det var att välja med snöskotern, ramla av hundsläden och vistas i minus 32 grader.
