När jag var liten, alltså under 16, undrade jag alltid varför mamma var uppe så tidigt på morgonen. Varje dag. Det kändes som att det inte spelade någon roll hur tidigt man var uppe, mamma hade i alla fall redan duschat och ätit en första frukost. Så varför var mamma uppe så tidigt? Under julledigheten tror jag att jag kom på anledningen till varför hon gjorde det. Det är nämligen så, att det inte blir gjort annars. För när barnen har vaknat är det kört att ta en avslappnande dusch i lugn och ro. Nu behöver man kanske inte vara hjärnkirurg eller raketforskare för att räkna ut att det inte är lugnt när två små barn är vakna, men så är det. Nu är det inte så att jag går oduschad om jag går upp när barnen vaknar, när vi båda är hemma. Vi löser det så klart att jag tar barnen när Angelica gör sig i ordning och tvärt om. Men den här lugna stunden, att samla sig och mentalt göra sig redo för dagen infinner sig inte. Det här slog mig igår som en blixt från klar himmel när jag tog en dusch. Angelica var iväg och jobbade, Alice kröp runt inne i duschkuren, vattnet var 37 grader och Philip satt i sin Stokke-stol. Det var en tydlig kontrast mot fredag och lördag morgon då jag gjorde det medvetna valet om att gå upp en halvtimme innan alla andra. Huset var tyst, det var ingen som knackade på duschdörrarna, eller spydde högljutt från en babysitter bredvid. Det var varmt duschvatten, sådär varmt att speglarna immar igen. Jag fick scrubba ansiktet och raka mig. Torka mig i lugn och ro för att sedan klä på mig något annat än mjukisbyxor. Dagen får en annan mening då, en riktning och ett mål. När man har en skjorta och något annat byxplagg än mjukisbyxor. Jag är helt övertygad om att det var därför mamma alltid var uppe så tidigt. / Stefan
