Idag när vi åt frukost hände en grej som hänt en gång tidigare. Alice ville inte äta mat vid stora bordet. Hon skulle absolut sitta vid det lilla leksaksbordet och äta, annars skulle hon inte äta alls. Och i min värld så är mat viktigt. Var man inmundigar maten, lite mindre viktigt, så länge man sitter still. Jag är inte mer principfast än så, så självklart fick hon äta vid det önskade bordet. Däremot ville även Philip sitta vid det bordet när storasyster fick. Eftersom man måste göra allt, exakt allt, som den personen man ser upp till mest av allt i världen gör. Det var några lyckliga minuter för dem bägge som de satt där. Det vill säga, innan Philip fick för sig att han skulle skjuta bordet fram och tillbaka. Tillbaka gjorde inte så mycket, men fram gjorde att han glömde Alice. Det förstod han inte riktigt och fortsatte. Den fina stunden hade passerat. Jag känner att jag kanske njöt lite för lite av den. Men det kommer fler stunder. Förhoppningsvis då bordet får stå stilla. / Stefan
