De senaste veckorna har det känts som om måltiderna har varit lite av en viljornas kamp. Philip har inte varit jättepepp på att bli matad men ändå hungrig. Med diverse distraktioner har han ändå tillåtit mig mata honom. Han har fått leka med skedar, hållit majskrokar m.m. Matningen har aldrig övergått i någon form av tvång vill jag bara påpeka och har lunchen inte blivit stor har det ersatts med en flaska ersättning innan lunchvilan. Men tidigare i veckan, av en ren chansning, löste jag och Angelica det här lilla problemet med att matstunderna inte direkt varit rogivande för någon. Alice har till och med kommenterat; ”oj Philip ledsen/arg” under de senaste veckorna. Det hela började med att Philip fick lite ärtor, sen potatis, sen lite köttbullebitar. Och nu äter han mindre portioner utav den maten som Alice får till lunch och middag. Och vi har trevliga middagar igen tillsammans. Fantastiskt. När började era barn äta själva? Och vad var det som gjorde att ni gick över från matning och burkmat/barnmat till riktig mat? / Stefan
