I går var jag iväg och spelade golf med Jonas. Trots regnet gick det bra. Det blev säsongens bästa runda hitintills, dock fortfarande över mitt handicap men bra mycket närmare än tidigare. Det var skönt att komma iväg en stund, och med tanke på den natten som var, var det tur att det var just igår som jag kan iväg. Annars hade nog inte mitt psyke klarat det. Självklart var det inte bara golfens förtjänst utan även att få ventilera saker med en annan pappa som ligger något år före vår familjs lilla tidslinje. Jonas och hans fru Malin har ju Ella och Theo som är fyra och ett halvt respektive två år. Bara en sådan sak att få det bekräftat att jag inte är ensam om att hålla mig hemma större delen av pappaledigheten. Jag har haft lite dåligt samvete för detta och att Alice inte får mer socialt umgänge än bara mig. Jag tycker nämligen att det är bra mycket skönare för alla inblandade än att flänga runt med barnvagn och packning. Jag hade grandiosa planer på att hänga med andra pappor inne i stan, bjuda ut dem på lunch här ute och kidsen skulle hänga och leka. Ni som följer bloggen har ju märkt att så inte blev fallet. Faktum är att jag gillar att vara hemma, och har alltid gjort det. Saker blir gjorda och det viktigaste av allt. Jag upplever att Alice faktiskt också uppskattar rutinerna vi har satt och mår bättre av dem än utan dem. Hon blir lätt grinig när vi inte lyckas få till mat var tredje timme eller två sovstunder, och gud vet att det är svårt att lyckas med det sistnämnda inne i stan. För mig har ändå pappaledigheten varit en tid där jag och Alice ska skapa ett bra band mellan oss för resten av livet. Sen måste jag ju bara visa gårdagens bästa slag. En par tre som spelades 125m. Utslaget landade som ni ser bara knappa metern från hål och det hela avslutades med en lätt putt för en birdie. / Stefan
