Det här är inte menat som något "det är synd om mig" eller skrytigt "Gud vår dotter sover så bra" så nu vet ni det. I går kväll gick vi och la oss vid 22:30, Alice åt superlite ersättning. Både jag och Angelica var övertygade om att hon skulle vakna vid 01:30-02:00 och vara kanonhungrig som hon gjort de senaste dagarna. Jag var mentalt förberedd på det. Men så vaknar jag i ett ryck, helt utvilad utan att väckarklockan har ringt och känner oron i kroppen. Det enda jag hör i sovrummet är Angelicas tunga andning av att hon sover. Men inget annat. Oron blir panik, tills Alice suckar till i sin spjälsäng och vänder sig om. Det rörde sig kanske om fem sekunder som Alice andning time:ats med Angelicas men det kändes som oceaner av tid. När väckarklockan senare ringde, gick jag upp och när jag gick hemifrån sov fortfarande Alice (jag var tvungen att sticka in huvudet i sovrummet och lyssna efter). Ångesten från paniken satt och sitter fortfarande kvar. Usch! / Stefan
