Alltså i går tappade jag det. Helt. Jag ska ge er förutsättningarna. Alice hade sovit oroligt pga feber på kvällen innan (tisdag). Jag och Angelica hade sovit lika dåligt, sovit i stötar hela natten. Uppgång 05:00 (onsdag) för att hinna till jobbet och Angelica hade ett möte inne i stan. Eftersom Alice hade haft feber på natten så beslutade vi att jag skulle jobba hemma medan Angelica var på möte. När Alice vaknade 08:30 var hon helt feberfri och jättepigg och sitt vanliga glad. Efter en överläggning med Angelica så beslutade vi att jag skulle ta bilen in till stan med Alice istället för att vänta på att Angelica skulle komma hem. På eftermiddagen blev Alice sämre igen, feber steg och jag gick tidigare från jobbet för att vi skulle kunna ta bilen hem och slippa åka buss. Alice hade vägrat sova sen hon vaknade 08:30. I bilen på väg hem somnade hon och fortsatte sova när vi kom hem. Så Angelica gick till Jessica för att äta taco (en onsdag, sjukt tokigt btw!!!) och våfflor. Jag stannade hemma och degade nere i soffan. Allt var frid och fröjd. Men kom ihåg tröttheten som kommer av en natt med upphackad sömn. 19:45 vaknade Alice och var jättearg. Jag testade allt min trötta hjärna kunde komma på. Mat, sång, lek, favoritgossedjuret, gos (värst av dem alla). Allt fungerade i tre sekunder. Sen fungerade inget. Så höll vi på till 21:00 då jag smsar Angelica: Att hon direkt efter det skrev; "Kom över med henne så får hon vara här ett tag så kan du vila", var helt oväsentligt. Jag såg svart, jag tappade det totalt. Jag var så himla, orimligt, frustrerat trött och arg på Angelica. Hur f*n kunde våfflor vara viktigare än vårt barn?!?! Som tur var så sov Alice, relativt bra under natten. Jag hade dock fortsätt varit förbannad och otrevlig under natten, när Angelica bad om hjälp med att hitta Alice napp, i det becksvarta sovrummet, som Alice spottat ut. Jag tog mitt förnuft till fånga tidigare i morse och bad om ursäkt för mitt beteende och mår fortfarande dåligt över det. / Stefan
