Idag var en sån där morgon när man känner att man hade ork till allting men tiden är fortfarande den samma som när man bara gör det man absolut måste för att vara anständig när man går till bussen. Jag vek tvätt, plockade ur diskmaskinen, jobbade lite medan gröten småputtrade på spisen. Fixade fram kläder till barnen, som jag hade glömt igår kväll. Jag hade nog kunnat städa hela nedervåningen som jag gett mig själv den tiden och om inte städtjänsten kommer på torsdag. Men så sitter jag också här på bussen, en buss senare än jag egentligen borde göra. Jag kan ibland sakna möjligheten att gå till jobbet, även om det idag betydde att jag hade kommit fram en minut snabbare, den minut som jag idag stod och väntade på bussen. Men just närheten till allt, att ha det på gångavstånd. Frihetskänslan. Men så när jag går till bussen försvinner den längtan och byts ut mot ett lugn. Tystnaden som snön skapar här ute. Långt bort från tunnelbanan och polissirener som sköljde över ljudbilden på Medborgarplatsen på Södermalm i centrala Stockholm där jag och Angelica bodde tidigare. Tystnaden som rensar huvudet på allt jag samlat på mig under min effektiva morgon. Alla måste, alla krav. Det är bara tyst. Jag älskar när det är tyst. Jag har alltid gjort det, men mer nu sedan jag blev förälder. Jag mår bra av när det är tyst. Det blir bara jag och mina tankar. Tankar som oftast stressar runt, som nu tar tid på sig. Formulera sig och bli hela meningar. Jag vet inte exakt vad jag ville ha sagt med det här blogginlägget mer än att jag behövde skriva av mig och få ner det här i skrift. Hoppas att någon känner igen sig. Ni som inte gillar tystnaden får gärna kommentera varför, så kanske jag en dag kommer att förstå. / Stefan
