Igår var en lugnt eftermiddag och kväll hemma hos oss efter att jag hämtat barnen på förskolan. Vi var ute en stund och lekte innan vi gick in för att göra middag. Måndagar är alltid slöa. Så efter middagen kröp Philip själv upp i soffan och drog på sig en filt. Alice och jag satte oss bredvid honom så så kollade vi på Trolls (för 683e gången). Alice satte sig självmant väldigt nära mig, vilket i princip aldrig händer. Så jag drog en vild chansning (den hade kunnat gå åt rakt andra hållet också) och frågade om hon ville hålla handen? Det finns, minst, två sätt att hålla någon i handen. Det första är att man måste, för att man ska bli ledd någonstans eller att man går med sitt barn över ett övergångsställe. Det andra är att man menar det. Det är en kärlekshandling. Det är på riktigt. Hon tittade på mig när jag frågade henne om hon ville hålla handen och svarade "Ja, men på riktigt". Då gick det inte riktigt att hålla tillbaka lyckotårarna, tur att hon var fullt upptagen i sin film och inte såg det. Alice är inte jätteförtjust i att se att man gråter, oavsett om det är lyckotårar eller inte. Några av er kanske har sett den här bildserien på min Instagram. Men eftersom ni är nästan 10 gånger fler som läser bloggen än följer mig på instagram så ville jag dela med mig av detta till er också. Och även passa på att säga att följ mig på Instagram. / Stefan
