När vi kom hem från havet var tanken att Angelica och Alice skulle sova lite. Alice hade enbart sovit 20 minuter som ni läst tidigare. Jag hade sedan tidigare tänkt smita iväg och spela en snabb golfrunda på eftermiddagen/kvällen och vädret gjorde ju inte de planerna sämre direkt. Planen alltså: Sovstund här hemma (tilltänkt tid: en till två timmar), medan jag tog en golfrunda (tre timmar inklusive restid), jag kommer hem och tar hand om läggning som jag vet är påfrestande för en höggravid Angelica. Lagom till att jag kom fram till anläggningen fick jag ett sms av Angelica; "Hon vägrar sova". Jag tänkte där och då; "Jag skiter i det här och åker hem istället". Men direkt därefter fick jag infallet: "Nej, det kommer att gå bra där hemma, jag är snart hemma igen". Ni vet hur man ibland bara ska gå på sin magkänsla, lyssna på sin första tanke och inte tänka logiskt? Jag är riktigt dålig på det och det här var helt klart ett sådant tillfälle då jag verkligen borde lyssna på min första tanke. Det som skulle ha varit en skön stund egentid att koppla av, blev istället en stressig stund med en dålig magkänsla följt av otroligt dåligt samvete över hur saker och ting spelat ut här hemma. En Alice som inte ville annat än att bli buren, inte ville äta middag och en Angelica som fick sammandragningar varje gång hon lyfte Alice. Inte ett av mina stoltaste tillfällen, helt klart. Vem vet, hade jag stannat hemma, eller vänd hem när jag tänkte hade kanske kvällen blivit så mysig som på bilden ovan. Men istället har jag, efter läggningen av Alice, hängt tvätt, sorterat torkad tvätt, lagt i en ny laddning tvätt som är klar imorgon, skurat spisen med Svinto, städat köket, slängt sopor, sorterat pantflaskor, tömt bilen, bytt sängkläder, erbjudit Angelica värmekudde för sin onda rygg. Allt för att stilla mitt dåliga samvete över att onödigt principfast hålla fast vid de icke bäst lagda planer. / Stefan
