Tidigare idag när släktbrunchen började lida mot sitt slut gick jag ned för trappen med Philip i famnen för att säga hej då till gästerna som skulle gå. Jag kom dock inte så långt. När jag för en gångs skulle är ordentlig och öppna grinden på övervåningen istället för att kliva över den (som jag gör i nio fall av tio) fastnade jag i en skruv i trapplisten med min strumpa. När jag fick loss strumpan tappade jag balansen helt och jag känner hur jag bara börjar falla. Jag trycker Philip tätt in till mig med en enda tanke ”Jag får inte tappa Philip”. Jag famlade och försökte få tag i trappräcket och när jag inte lyckas med det med min fria hand bytes tanken ut mot ”Jag får INTE landa på Philip”, JAG FÅR INTE LANDA PÅ PHILIP”. Ren panik är det som infinner sig i min kropp. Jag glider alltså inte ned för trappen, trappsteg för trappsteg utan faller från tredje översta trappsteget ner på grinden som står nedanför trappen på nedervåningens golv. Det är ungefär tre meter i höjdskillnad. Jag landar med höften på grinden och Philip ligger tryckt hårt mot mitt bröst. Angelicas kusins barn hamnar i kläm mellan grinden som jag landar på och toalettväggen som är precis när man kommer ner för trappen. Hela släkten är i chock. Angelica säger att det var bland det värsta som hon sett. När chocken för Philip lagt sig var han sitt vanliga jag. Kusinbarnen åkte till akuten men blev hemskickad. När gästerna hade gått tog Jessica och Ibbe hand om Alice och Philip och jag och Angelica åkte till akuten på Danderyds sjukhus. Ett fall på närmare tre meter är inget man tar så lätt på inne på akuten och det trycktes på knappar och det kom två olika läkare, ortoped och kirurg, och undersökte. Det blocklyftes gjordes ABCD-kontroll och jag fick smärtstillande intravenöst för att klara av att ligga på rygg innan jag slussades upp till röntgen. Jag måste ge världens största eloge till den svenska sjukvården och framförallt alla som idag jobbade inne på Danderyds sjukhus. Alla sköterskor, läkare och övrig personal. Jag har aldrig varit så glad att jag bor i Sverige som idag. Vilken fantastisk personal och vilken fantastisk sjukvård. Röntgenbilderna visade inga frakturer utan det var enbart ”mjuka skador” som läkarna meddelade innan jag blev hemskickad med en näve smärtstillande för att ta mig genom natten. Från att bilen parkerades till att vi åkte hem tog det en timme och 35 minuter. En kombination med fallets höjd och att det var en ganska lugn kväll på akuten. Nu ska det laddas upp Tvillingpodden som släpps imorgon och sen ska jag sova. / Stefan
