Natten till igår hände det som man inte riktigt tror kan hända, och framförallt, som god förälder inte får låta hända. Ni har läst om våra upplägg och rutiner på natten här i bloggen tidigare, och jag har tyckt att det har fungerat rätt bra. Tydligen inte riktigt så bra som jag trott. För strax efter 02:00 natten till måndag vaknar jag av att Angelica står bredvid soffan, arg som ett nyvaket bi och lyfter upp Philip. Philips huvud ligger ca tjugo centimeter från mitt när vi sover nere i soffan, men ändå hade jag inte vaknat. Philip har vaknat mitt i natten, varit ledsen. Så ledsen att han skrikigt så högt att Angelica, som sover en våning upp med stängd dörr på andra sidan huset har vaknat. Men inte jag. Hur är detta ens möjligt? Handen på hjärtat, så var det inte så att jag sket i honom utan jag vaknar verkligen av Angelia. Jag pratade med några kollegor om detta och de bara skakade på huvudet. Men de hade en intressant tanke och det var följande: Att jag drömde något där Philips skrik passade in i drömmen, som kanske en siren eller liknande och blev därför inte störd i min dröm och sömn. Har ni varit med om något liknande? / Stefan
