När barnen var små var jag otroligt noga med det, men i takt med att de blev större började jag tumma på något så självklart som det här. Att alltid stå framför dem och att alltid ha en hand på magen när de ligger på skötbordet. Ju äldre de blev desto mer stilla låg de och det gick att sträcka sig ner och att slänga blöjan i blöjhinken eller ta ett steg åt sidan och ta en pyjamas. Det var det sistnämnda som jag gjorde igår efter att ha bytt blöja på Philip. Vi hade haft en supermysig stund med insmörjning, tandborstning och lite pussande på hans mage och små fötter till hans stora förtjusning. Men när jag fått tag i en pyjamas och tar steget tillbaka till Philip ser jag i ögonvrån hur han glider ner från skötbordet. Allt går i slow motion och så även mina rörelser. Skötbordet är på vår toalettbänk som är ca 90 cm ovanför golvet. Golvet, är täckt av stenhård klinker. Men Philip glider ner, rinner nästan som vatten över en kant och träffar golvet. Som tur är med fötterna först, han hinner inte rotera något i luften under den långa färden. Rotationen måste vara det enda som inte går i slow motionen, den är på paus. Hans små bebisfötter träffar klinkergolvet, sen händerna följt av magen och hakan. Han skriker på direkten. Nappen hänger ur munnen trots att munnen är öppen. Den är avbiten. Jag plockar snabbt upp honom och vi springer efter en ny napp. Han blöder från haka så jag rycker med mig lite toalettpapper och trycker emot såret. Vi sätter oss ner i soffan och gråten lugnar ner sig när jag drar mina fingrar löst över hans rygg. Jag känner efter och inga tänder sitter löst, inget blod i munnen. Bara från såret på hakan, som ganska snabbt slutar blöda och även lite i näsöppningen, hur det nu kom dit. Några minuter senare är Philip uppe och springer som om inget har hänt, busar med och jagar Alice medan jag sitter helt chockad kvar i soffan. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen får Philip tillslut gå och lägga sig efter lite uppsyn. Och i natt var vi inne vid ett flertal tillfällen och kittlade honom under fötterna för att se att han reagerade på det vilket han gjorde. Så tänk på det. Gör inte som jag och ta förgivet att de alltid ligger stilla på skötbordet bara för att de brukar det. Det tar inte ens en sekund så ligger de där på den stenhårda klinkern. / Stefan
