Vi vi satt och åt middag igår, bestämde sig Alice för att leka en massa med ärtorna som serverades till maten. De kavlades ut med skeden på bordet, de råkade falla ner på golvet "Hoppsan!" och de fick bada i mjölken. Eller fick och fick, Alice tyckte det vi tyckte annorlunda. Rätt som det är sitter Alice med ett finger upp i näsan, och jag frågar lite skämtsamt; "Alice du har väl inte stoppat en ärta i näsan" och Alice svarar "Jo, snorkråka". Eftersom Alice är lite fram och tillbaka med ja och nej, och vilken betydelse hon vill att de ska ha. Eller om hon bara pratar tvärtomspråket ibland, det låter jag vara osagt. Hur som helst tänkte jag i min stilla ro att den där ärtan borde kännas utifrån på hennes lilla näsa annars är det nog bara en snorkråka trots allt. Jag kände och tittade till bästa förmåga med såg inget. Någon timme senare när vi gör oss redo för att gå och sova, ligger Alice på skötbordet. Badrummet är oftast med upplyst än vardagsrummet och infallsvinkeln för att se upp i barnens näsa aningen bättre än när man kryper på golvet. Hur som helst ser jag något grönt åka fram och tillbaka. Jag hinner först tänka att "jaha, då blir det VAB imorgon". Sen slår det mig, är inte det där en ärta? Jag fick lättare panik och började leta fram en pincett, men hejdade mig mitt i letandet och tänkte att jag kommer ju riva sönder hela hennes näsa eftersom hon inte lär ligga still. Men så låg den där framför mig bara, snorsugen. Alice älskar snorsugen (INTE!). Men några kraftiga sugtag, ut kom ärtan och vi kunde återgå till normala nattningsrutiner. / Stefan
