Jag läste Angelicas blogginlägg från i går kväll nu på morgonen, jag fick upp och la mig i sängen strax efter hon hade publicerat inlägget. Men till saken med det här inlägget. Jag tror det är nyttigt att ibland bråka. Finns det inget att bråka över så finns det inget man bryr sig om tillräckligt mycket är min mening och då dör förhållandet. Jag säger inte att man ska bråka för att vara lycklig, men finns det inget där att rädda så bryr man sig inte och man bara slutar engagera sig. Eftersom både jag och Angelica är betydligt mer lättretliga och lättstötta när vi är trötta så ser jag ibland ingen annan utväg än att somna osams. Jag delar inte Angelicas syns här med att det viktigaste är att bli sams innan man somnar, för ibland går inte det. Ibland är man så uppe i det att man behöver en natts (orolig) sömn för att distansera sig från det man bråkar om. Speciellt när man bråkar om skitsaker, vilket fallet igår kvar ett klassiskt exemplar av. Sen så tar det längre tid för mig att "komma ner i varv" efter att vi har bråkat än det tydligen gör för Angelica. Att säga förlåt är något man menar, inte säger "bara för att". Som något magiskt ord som får allt att bli bra igen. Det är inte heller något som bör tvingas fram heller utan blir upp till var och en att säga det när man känner sig redo för det. Och de två sakerna hänger ihop, att mena det och att vara redo för det. Det sistnämnda handlar också om en hel del självinsikt, vilket ibland kräver en viss distans. / Stefan
