Det är inte lätt att förstå sig på sin egen kropp ibland. Igår när jag skulle gå och lägga mig kände jag min nästan övertaggad. Jag hade så mycket kraft i kroppen trots att jag var trött rent mentalt. Det var absolut inga problem att somna. Jag vaknade lika stark som jag somnade. Hade tänkt gå och träna men skippade det eftersom jag hade kört ett riktigt hårt pass i onsdags, ska träna imorgon och troligen spela nio hål golf på lördag. Fyra dagar i rad när jag haft svårt att få ihop två dagar i veckan kändes som att gå för hårt fram så jag skippade träningen idag. Sen tog jag en promenad på lunchen för att uträtta lite ärenden och när jag kommer tillbaka till kontoret är det som att någon har slagit mig med ett basebollträ rent mentalt i huvudet. Kroppen är tung, tankarna är långsamma. Jag gjorde mitt sista lönesamtal för dagen och åkte hem, tänkte att nu kommer jag väl hem och har 39 graders feber, det var så kroppen kändes. Men icke, samma gamla vanliga 36,9 som alltid. Nu när jag låtit det här sjunka in lite undrar jag om det är en försenad reaktion på något pollen. Det sägs ju att det gör ont när knoppar brister och eftersom jag alltid tror att jag är på väg att bli sjuk när jag får årets första pollenallergi kan det mycket väl vara det. Nu är barnen iaf nattade och fram tills nu har all energi gått åt till dem, därav det här sena blogginlägget. Angelica är inne i stan och jobbar med sitt och Jessicas event tillsammans med Akademikliniken, så jag ska passa på och ta en tidig kväll. Ni måste vara några som läser som är pollenallergiker? Känner ni igen er? Eller hur reagerar ni? Förutom det uppenbara med hösnuva, rinnande ögon osv. / Stefan
