Nu är det över en vecka sen jag började äta medicin mot min depression. Jag hade nog själv inte riktigt insett att det var en depression jag led av. Jessica hintade lite, att jag inte ska behöva äta PMS-medicin varje dag för att må okej. Och att jag borde kolla upp alternativ. Det var först när jag fick det svart på vitt hos läkaren som jag insåg att jo, jag är deprimerad. Jag borde vara glad. Hur lycklig som helst. Jag har två friska barn, jag bor i ett radhus, har världens bästa pojkvän och det roligaste jobbet någonsin. Varför skaver det då? Varför känns det tungt att lägga sig på kvällen? Varför är de allra enklaste uppgifterna som att sätta på en maskin tvätt eller vika kläder så så så jobbigt?! Nu hoppas jag att medicinen ska hjälpa. Jag har förstått att de två första veckorna kan vara värst, sen vänder det. Jag har upplevt några biverkningar som domningar/stickningar i armen, muntorrhet och tjut i öronen. Jag känner mig även ledsen, mer ledsen än vanligt. När jag gråter känns det som om tårarna aldrig ska ta slut. Jag känner mig trött och tung. Som i dvala typ. Jag hoppas att det kommer vända snart, så jag återfår min energi och glädje igen.
