Igår träffade jag min lillebror som ställde en ärlig fråga till mig. "Hur har du tid att tänka så mycket som du gör? Jag förstår helt ärligt inte." Och ja, jag har inget enkelt svar på den frågan. Sen jag var barn har jag alltid varit en person som känner, tänker och funderar mycket. Ängslig är inte rätt ord, för jag känner mig rätt självsäker. Men jag skulle säga att jag är orolig. Jag har gått i terapi, KBT, för att hantera min ilska. Den ilskan jag kände då tror jag kom för att jag inte mådde bra. Jag trivdes inte med livet. Jag har lärt mig att hantera den och jag har även gått i terapi för min ångest. Jag tror inte att min ångest är någonting som jag kan bli av med helt, men jag kan lära mig att leva med den. Jag kan fortfarande få panikångest, men det händer inte alls lika ofta längre. Man kan tycka att spontan som jag också är, är en konstig kombination med att vara orolig. Men så är det. Jag är mycket mer än bara en sak. Jag är lika spontan som jag är orolig för saker. Jag säger ofta saker innan jag tänker. Jag säga lika ofta INTE saker som jag tänker. Det här med kommunikation i relationen är någonting jag behöver jobba med. Jag bär på alldeles för mycket ensam. Inte för att jag är rädd att belasta andra med mina problem och funderingar. Men mer för att jag har svårt att formulera alla tankar jag har till ord. Det låter på ett sätt i mitt huvud, men kommer ut som någonting helt annat... Är det någon som förstår vad jag menar? Ibland kan jag känna att det vore skönt att trycka på en off-knapp på alla tankar. Men jag kan inte det. Och det har jag någonstans accepterat. Alla människor är olika. Alla bär på olika händelser i livet som format.
