Idag var jag med om något fruktansvärt. Något som gjorde att tid och rum stannade upp och jag reflekterade över livet. Länge. Eller jag gör det fortfarande. Jag fick se en skärrad och chockad pappa vars son hade valt att avsluta sitt liv. Han blev omhändertagen av brandmän och polis. Jag har ingen som helst koppling till de här människorna, men det gjorde så ont. En människa som jag, men känslorna utanpå... Det berör. Speciellt när det händer så nära. Vi måste våga prata ännu mer om psykisk ohälsa. Om självmord. Om hur man kan förebygga att en ung människa tar sitt liv. Det är så oerhört sorgligt att jag knappt finner ord. Alla mina tankar går till pappan som idag förlorade sin son. Till lillebrorsan som förlorade sin storebror. Till alla hans vänner, släkt och andra som berörs. Vi måste våga prata med om att må dåligt.
