Ni som följer mig vet att det är viktigt för mig att lyfta upp psykisk ohälsa i mina sociala kanaler. Jag tycker att det blivit lättare och lättare att prata om. Dels för min egen del, men också i allmänhet i samhället. Känner ni också det? För 10 år sen tror jag inte att jag skulle varit såhär öppen med hur jag mår. Öppen med att skilsmässan tog så hårt på mig att jag hamnade på psykakuten. Att jag ett år efter skilsmässan insåg att min trötthet, nedstämdhet och känsla av hopplöshet berodde på en depression. Jag visste inte exakt hur det skulle kännas att vara deprimerad, det är svårt när man inte varit det innan. Men när jag satt där hos läkaren och svarade på massa frågor förstod jag ju att jag inte mådde bra. Inte alls. Utåt sätt försökte jag hålla huvudet ovanför ytan. Jag delade med mig av mina dalar, men målade nog upp topparna extra mycket. Jag ville inte inse hur trasig jag var där inne i själen. Vissa kvällar kunde jag inte sluta gråta. Det fanns inget stopp. Jag saknade barnen. Jag saknade att ha en familj. Jag kände mig halv utan barnen. Det kan jag fortfarande göra, men nu är det på ett annat sätt. Nu har jag ätit anti-depp i över ett år och det känns så mycket bättre. Jag kan ta mig för saker jag faktiskt inte klarade av då. Jag kunde känna att köra igång en tvätt var övermäktigt. Att det var som att bestiga ett berg. Märklig känsla nu när jag tänker tillbaka.
