Det slog mig att min ångest minskat sen Monkey flyttade in hemma hos oss. Innan vi köpte henne tänkte jag att jag kanske skulle känna mig låst. Eller få ångest över att ha åtagit mig ett så stort ansvar som en hund är. Men det är verkligen helt tvärt om. Mitt psykiska mående har förbättras! Jag tror att det beror på många olika saker. Dels kommer jag ut ungefär en gång i timmen. Frisk luft och dagsljus är saker som får mig (och de allra flesta människor) att må bra. Jag rör på mig mycket mer nu än innan, i och med promenaderna. Sen ger hon så otroligt mycket glädje, till hela familjen. Vi samlas på ett helt annat sätt, kring henne. Hon får mig att skratta. Hon är även den gosigaste hunden jag träffat. Står jag och sminkar mig lägger hon sig mer än gärna på mina fötter. Lägger jag mig på golvet lägger hon sig på eller nära nära. Man vet alltid var hon är, för hon är alltid nära. Så mycket kärlek. Jag kan ju verkligen förstå att man har just den här rasen (labradoodle) på sjukhus. Det är en ras som är vänlig, lugn och nyfiken. Alla borde få träffa en doodle, minst en gång i veckan. Jag läste ett reportage om en doodle som alltid är med på ett yogapass, och det skapar ett ytterligare lugn hos deltagarna. Alla bilder med den här lilla apan blir inte kanon. Hon är förtjust i att pussa i ansiktet och det är inte alltid mysigt. Nu är hon fyra månader och väger över 10 kg. Det ska bli spännande att se hur stor hon blir. När räknas en hund som fullvuxen?
