Det här med psykisk ohälsa är viktigt att lyfta upp tycker jag. Vissa dagar känner jag mig stark, både fysiskt men framförallt psykiskt. Och vissa dagar är det så satans jobbigt. De där tunga dagarna av ångest kommer sällan nu, men de kommer fortfarande. Jag hade min första riktiga panikångestattack i påskas förra året. Det var vidrigt. Jag trodde att jag skulle dö. Och som jag skrivit om innan resulterade det i ett besök på psykakuten. Jag pratar om det i Tvillingpodden, avsnitt 128. Jag skrev en lista med saker som hjälper mot ångest, med tips från er som läser bloggen: "Ta bort socker och 17 andra tips som hjälper mot ångest" Det jag tycker är jobbigt är att jag aldrig riktigt vet när jag ska få ångest. Jag har kartlagt min ångest med hjälp av Sebastian som jag går hos i KBT, och oftast, för att inte säga alltid, får jag ångest på kvällen. När mörkret har lagt sig och tankarna kryper sig på, då mår jag som sämst. Men nu för ett tag sen kom ångesten liksom pang på. Och försvann inte. Ofta försvinner den när jag möter den. Jag andas, låter den skölja över mig. Jag accepterar den och släpper iväg den. Men nu åkte jag förbi ett ställe jag inte varit på på många, många år. Ett ställe där jag blev utsatt för en fruktansvärd sak. Att se den byggnaden igen utlöste en ångest som inte gick över. En liten skitgrej efter det gjorde att bägaren rann över. Jag fick en panikångestattack och tappade känseln i både händer och fötter. Och jag fick stickningar runt munnen. Så otroligt obehagligt. Nu vet jag ju att jag inte kommer att dö. Att det kommer att gå över, men där och då. När jag är mitt i en attack känns det inte så. Jag känner mig aldrig så liten som då. Jag är glad över att de där attackerna inte kommer ofta. Tre på ett år kan ju inte direkt räknas som ofta. Men jag önskar att de kom aldrig. Jag vill vara stark, från själen och hela vägen ut.
