Ibland kan jag ha en bild av mig själv att jag är öppen och ärlig. Jag skulle inte säga rak, men ändå ganska tydlig. Jag tror mig kunna uttrycka saker jag känner. Men så är faktiskt inte fallet. Jag kan fundera på saker ganska länge innan jag säger vad jag tycker och tänker. Jag är inte konflikträdd men jag ogillar bråk. Kanske för att jag många gånger fått höra "du ÄLSKAR ju att bråka". Det stämmer inte. Jag mår skit av tjafs. Det tar onödig energi. Jag har absolut varit annorlunda förut. Jag har aldrig älskar att bråka, men jag har varit en person som ältar. I mångt och mycket har jag släppt det nu. När det handlar om känslor på djupet har jag svårt att säga det rakt ut. Igår hade jag en känslomässig kväll där jag tvekade på mycket. Mest mig själv. Jag har inte PMS, så jag kan inte skylla på det. Jag mådde bara inte bra. Och så får det vara. När jag får ångest handlar det om att acceptera. Och andas. Träningskläder från aimn. Det är mycket som sker inne i min kropp som inte syns på utsidan. Jag har med åren accepterat att jag är en känslig själ. När jag var yngre försökte jag mota bort det. Men jag har känslorna utanpå och det är okej. Det är okej att ha dåliga dagar. Ibland veckor. Nu har jag tagit plats i soffan för att äta lite smågodis och kolla på Bachelor. Nicklas är iväg på jobbmiddag och jag njuter av att vara ensam. Det är så sällan jag faktiskt tar mig tid att vara ensam. Är ni bra på det? Att gilla ert eget sällskap?
