Nu är det ett och ett halvt år sen jag började äta antidepp-medicin och jag har vetat om att tänderna kan bli sämre av det. Eller egentligen är det inte tänderna som blir sämre, det är salivet. En vanlig biverkning, inte bara i början, är muntorrhet. Och det i sin tur leder till karies. Tandläkaren som jag precis var hos sa att man inte bara har större risk för karies när man äter den typen av medicin, man får karies. Kul! Jag har dock dragit på tandläkarbesöket för det ger mig ångest. Jag ogillar att gå till tandläkaren och jag tror att det sitter i sen barndomen. Jag hade världens sämsta saliv även då, så ibland när jag gick därifrån kunde de säga "Ja, Angelica. Du har sju hål som vi måste laga". SJU HÅL?! Det var ju helt orimligt. Nu som vuxen har jag peppar peppar sluppit hål, tills nu. Och jag kan med handen på hjärtat säga att jag slarvar med både flux och tandtråd. Skärpning nu! Men jag studsade av lycka när jag gick därifrån. Jag har drömt mardrömmar om att de vill dra ut mina tänder. Typiskt mig i och för sig. Oroa sig innan man ens fått ett besked. Men sån är jag, en orolig själ. Jag tänker katastroftankar innan nåt har hänt, det har blivit bättre med åren, men det är inte bra. Jag går därför i terapi igen, men denna gång endast digitalt. Jag ska berätta mer om detta, för appen Mendly kommer jag att göra ett längre samarbete med. Ett viktigt samarbete eftersom jag brinner för psykisk ohälsa.
