Jag har fått några kommentarer, dm:s på instagram och mail om att jag verkar annorlunda. Annorlunda i form av att jag inte verkar genuint glad. Eller må helt hundra. Och så är det. Jag mår inte bra. Det är inte så lätt för mig att alltid dela med mig av mina toppar och dalar. Att alltid skriva om mitt psykiska mående. Jag är en känslomänniska som berörs av människor i min närhets allvarliga sjukdomar. Ibland känns det som om jag bara sitter och väntar på ett dödsbesked. Så. Jävla. Vidrigt. Igår på kvällen i skärgården såg jag en korp och tänkte direkt "Nu dör någon!". Väldigt märkligt att tänka så, jag vet. Men när man lever nära människor som är sjuka, väldigt sjuka, så är den där oron ständigt där under ytan. Men tillbaka till mig och mitt mående. Precis som många av er misstänkt mår jag inte bra. Och har inte gjort det på ett tag. Jag vill inte gå in på exakt varför jag mår som jag mår eftersom det inte bara rör mig. Men jag vill ändå vara ärlig med er och säga att det finns saker som skaver. Jag kan inte bara låtsas att allt är glass och ballonger när det bor en enorm sorg inom mig. Jag har ätit antideppmedicin i snart två år, och vet inte om det är rätt. Eller, det är säkert rätt, jag är kanske bara i en svacka nu. På grund av medicinerna är jag ofta eller alltid hungrig. Eller sugen på godis/glass/chips. Jag har gått upp mer än 10 kilo på två år, vilket gör att alla gamla kläder inte går att använda. Det är egentligen en skitsak, men jag mår dåligt över det. Jag behöver få vila, söka och landa i något som känns bra. Som känns jag. Jag behöver vända tankarna inåt och lyssna på mig själv. På vad jag vill. På vad jag mår bra av. Jag åker till Torekov på söndag och kommer ta en veckas ledigt från bloggen, hoppas att det är okej med er. Var rädda om varandra!
