Jag fick en fråga mailat till mig som jag vill lyfta här i bloggen. FRÅGA: Hej! Äter du fortfarande medicin mot din depression? Inte för att vara sån, men du verkar inte deprimerad. Vad har du upplevt för fördelar med lyckopiller? Och vilka nackdelar har du märkt av? Du behöver förstås inte svara om det är för privat. Kram E SVAR: Tack E! Och tack alla ni som mailar, kommenterar och skriver på instagram. Jag tycker så mycket om att ha kontakt med er. Jag är gärna ert stöd i er skilsmässa/separation. Eller svarar på frågor om min psykiska ohälsa, vad som hjälpt och vad som inte fungerat för mig. Nu är det snart ett år sen jag tog hjälp och började äta ssri-medicin. Jag äter sertraline och började med låg dos för att sen öka. Jag mår bra! Jag är glad att jag har en blogg där jag kan följa mitt mående, även om jag inte alltid delar med mig av saker här. Jag gör så dagsboksanteckningar också då och då, för att minnas exakt hur vissa saker känns. Jag upplever fortfarande viss problematik med PMS, den tiden i månaden. Min medicin tar tyvärr inte bort allt det, och det är i och för sig skönt. Jag vill trots allt vara en människa, ingen zombie utan känslor. Jag förstår hur du menar med att jag inte verkar vara deprimerad, utåt sett. Och just nu är jag ju heller inte det längre. Men vad ni och jag ser hos människor i sociala medier stämmer ju inte överens med allt som sker i verkligheten. Jag skriver inte alltid här när jag fått en panikångestattack. Eller när jag gråter i en timme, egentligen helt utan anledning. Jag är mycket mer än den här bloggen. Så är det ju med alla. Vi som skriver om våra liv, vi skriver ju om vissa utvalda delar. Fördelar med sertraline har för mig varit att jag kommit upp en nivå. Jag var låg väldigt ofta förut. Såg mycket mörker där jag egentligen borde sett ljus. Jag kände mig ofta orolig och ångestfylld. Jag kände mig liksom... tom. Och ledsen. Riktigt ledsen. Nu är jag en gladare person igen. Jag känner igen mig själv igen på ett sätt jag faktiskt inte gjorde då när jag insåg att jag var deprimerad. Ett steg att må bättre var att faktiskt erkänna att jag inte mådde bra. Det var tufft, men viktigt. Att säga orden högt till en läkare "Jag mår inte bra" var svårare än jag trodde. Nackdelarna var många i början. Jag var svintorr i munnen, hungrig hela tiden, trött, yr, illamående, väldigt väldigt ledsen, arg... De första två, tre veckorna var rena rama mardrömmen. Men jag visste att det kunde vara så, så jag höll ut. Och det är jag glad över att jag gjorde. För nu mår jag bra!
