Jag skriver inte om min PMS så mycket längre. Dels för att den blivit lindrigare sen jag började äta anti-deppmedicin. Och dels för att jag skrivit så mycket om den. Men nu känner jag verkligen att den är här. Jag känner direkt när den kommer smygande. Jag känner mig misslyckad, ledsen, gråtig. Och arg, sprakig och irriterad. Lättstött. Det är inte fel att känna, det måste man få göra. Men ibland önskar jag att jag var lite mer som ett rakt streck. Det är jobbigt att känna så mycket. Vissa tror nog att det bara går att stänga av. I wish! Jag pratade med min lillebror om det igår. Om att känna. Han är expert på att bara stänga av. Trycka undan. Jag kan inte det. Säkert på gott och ont. Jag har bestämt mig för att söka samtalshjälp igen. Jag gick i KBT förut och det hjälpte mig så mycket. Jag får panikångest då och då och jag behöver lära mig att ta mig igenom dessa. När jag får panikångest känns det som om jag inte får luft. Det sker alltid sent på kvällen. Jag har aldrig fått det på dagen.. tror jag. Inte vad jag kan minnas i alla fall. På måndag ska jag söka samtalshjälp igen och det känns så bra. Min spontana tanke när jag funderade på terapi igen var "Hur ska jag hinna?". Men mitt mående (både fysiskt och psykiskt) måste trots allt vara prio två. Barnen är alltid prio ett såklart. Men för att kunna vara den bästa mamman behöver jag också lägga tid på mig själv och mitt mående.
