Jag skulle nog bäst beskriva mitt mående som vågor som sköljer över mig. Från att ha varit mitt i det stormigaste havet jag någonsin upplevt börjar det nu lugna ner sig. Ibland kommer det stora vågar och då gäller det att bara andas, ibland hålla andan och stå ut. Och innerst inne veta att det lugnar sig igen. Det stormar inte för alltid. Det gör det aldrig. Det är skönt att veta. Att någon gång lägger det sig. Samma sak med min ångest. När jag är mitt i den känns det för jävligt. Ibland tungt att andas. Ibland riktigt hopplöst. Ibland känns det svårt att tänka att vågorna stillar sig. Att lyckan kommer tillbaka. När ångesten kommer gör det fysiskt ont i kroppen och även om jag vill gråta går det inte alltid. Jag har lärt mig att hantera min ångest. Jag känner inte längre att jag behöver ta min ångestdämpande medicin. Inte ens när livet kraschar rejält runt omkring mig behöver jag den. Jag andas mig ur den. Jag vet att det inte är farligt och jag vet att det går över. Panikångest är fruktansvärt och innan jag hade upplevt det hade jag ingen aning om hur det kändes. Nu behöver jag inte bli rädd längre när den smyger sig på. Jag vet vad det är och jag vet att det går över. Men då, första gången jag drabbades var jag övertygad om att jag skulle dö. Att livet var slut. Jag tycker att psykisk ohälsa är viktigt att prata om och lyfta upp. Att det kan drabba oss alla, i olika skeden i livet. Det är kanske inte alltid det man tror som utlöser ångesten. Den kan komma plötsligt. Var rädda om er själva och varandra. Alltid. <3
