Eftersom Angelica är så öppen med att hon vill ha fler barn, som ni läste för någon vecka sedan får jag väldigt ofta frågan om vad jag tycker, både här i bloggen och privat. Det är inte bara Angelica som ger små hintar här och där om fler syskon utan även från vänner, och bekanta. ”När kommer nästa barn då?”, ”Ni måste skaffa fler barn”, ”Har man så söta barn som Alice och Philip är det lag på att skaffa fler” är bara tre exempel på vänners påtryckningar den senaste veckan. Jag har varit tydlig med att jag bara vill ha två barn, men att jag på ett längre perspektiv kanske kan tänka mig tre. Angelica vill ha fyra barn och när vi har pratat om det här tidigare så har jag sagt att vi kompromissar på tre och Angelica replikerat ”bra, fyra barn”. Jag måste erkänna att jag inte har tagit de här diskussionerna på allvar pga det avslutet. Sen går världen vidare och familjelivet rullar på. Men så kommer det en konversation, som en morgon för någon vecka sedan, som får allt att explodera. Det vi båda vet ligger där under ytan och kryper närmare. Den här gången var det att jag kommenterade Philips små stampande fötter i resterna från duschvattnet som låg kvar på badrumsgolvet. När Philip är glad så stampar han med sina små tjocka bebisfötter, likt pingvinen i filmen Happy Feet. Jag kommenterade att det där kan vara bland det gulligaste som finns, som också blev den utlösande faktorn. Angelica kommenterade ”ja, så du vill inte att du ska få uppleva det där en gång till” varpå jag i en frostig ton svarade ”jo, det kommer jag, det är rätt länge till som han kommer att ha de där fötterna” och sen var vi igång igen. Diskussionen om flera barns vara eller inte vara. Det är en samvetsfråga från mig som jag skjuter på och trycker ner under ytan. Jag vet att önskan hos Angelica om att få flera barn är enorm. Jag vill ge henne allt i denna värld som hon önskar. Men jag har aldrig sett mig själv som mer än en tvåbarnspappa. Samtidigt som jag inte vill beröva Angelica hennes önskan om att få fler barn så vill jag inte göra något som jag inte vill. Krasst sett är det jag ställs inför är att vänta några år och be till Gud att jag ser mig som en trebarnspappa. Jag älskar Angelica och vill heller inget annat än att vi två ska leva lyckliga i alla våra dagar med våra två underbara barn. Anledningen till att jag bara vill ha mina nuvarande barn är inte av ren envishet bara för att jag alltid sagt att jag vill ha två barn. Man kan lätt tro det om man känner mig och min förmåga att fästa mig vid fixidéer. Jag känner mig bara otroligt klar med spädbarnstiden. Jag har älskat mina barn sedan första gången jag såg plusset på stickan. Kärleken blir bara större och större och det blir roligare och roligare för varje dag som går. Men visst, bland det bästa som finns att sova hud mot hud i soffan med en nyfödd liten bebis på bröstet. Men oron, rädslan, sömnbristen och känslan av att inte förstå vad som är fel, är jag klar med. Det är så jag känner. Nu. Jag ser inte hur jag skulle vilja gå tillbaka till det när jag har allt det här underbara som bara blir bättre. Att börja om igen. Vem vet, jag kanske ändrar mig? Men vad händer om jag väntar några år och fortfarande bara ser mig som en tvåbarnspappa? Ska jag rycka mattan under Angelicas fötter, fortsätta vägra flera barn och krossa hennes drömmar om en större familj? Eller ska jag då bli en trebarnspappa mot min vilja? Enbart för att jag tagit de här åren från Angelica då hon hade kunnat bilda en ny familj med någon som vill ha flera barn och på så sätt få uppfylla sina önskningar och drömmar, även om det innebär en framtid där det inte är hon och jag? För att jag vill ge henne allt hon önskar och drömmer om. / Stefan
