Vi lever våra liv mer och mer genom våra mobiler. Jobbet finns där, föräldrar, barn och vännerna finns också där. Men det finns också utanför mobilen, tack och lov. För några dagar sedan la en mamma i Houston, Texas, USA upp en bild på en lapp som deras förskola hade satt upp på dörren. Sammanfattat sa lappen ”Säg hej till ditt barn när du hämtar det och släpp din mobiltelefon”, om vi ska vara snälla med översättningen. När vi började skola in Alice men även Philip sa uttryckligen våra förskolepedagoger att mobiltelefoner inte var välkomna inne på förskolan. Och hade de inte gjort det hade nog jag en eller fler gånger varit en av de där föräldrarna som stormat in i kapprummet med mobiltelefonen i högsta hugg. Men ska det verkligen behövas att vi som är vuxna människor blir tillsagda? Är vi så självupptagna att det behövs muntliga tillsägelser från förskolepedagoger, eller lappar uppsatta på förskolans dörrar? Det verkar ju tyvärr vara den bittra sanning och verklighet som vi lever i. Har våra telefoner en sån stor betydelse i våra liv att vi väljer att aktivt hålla i den samtidigt som vi hämtar våra barn från förskolan trots att vi inte träffat barnen på sex till nio timmar? Det är lätt att bli raljerande som om det vore något självklart och superenkelt att bara säga ”Men skärpning, lägg ner telefonen nu”, men när varken jag eller Angelica klarar av vår enkla regel med att mobiltelefoner inte är tillåtna vid middagsbordet, utan alltid kommer med en ursäkt eller två; ”Men jag måste svara på det här sms:et” eller ”Jag ska bara kolla upp det där som vi pratade om” som är de två vanligaste förekommande undanflykterna till att plocka upp mobiltelefonen. Jag vet inte om det är otroligt dålig självdisciplin eller dålig karaktär men bra är det inte. Det kan jag konstatera och jag tror att ni också kan det om ni känner igen er i det här. För egentligen är prioriteringslistan ganska enkel för oss alla och den lyder: 1) Barnen 2) Mobiltelefonen Om vi bara ska rangordna de två sakerna, eller hur? Det finns troligen ingen förälder som skulle rangordna de två sakerna omvänt medvetet och som svar på en direkt fråga. Men ändå är det väldigt lätt att vi fastnar i vårt slentrianmässiga scrollande och kanske inte reagerar på första eller andra mamma/pappa-ropet från våra barn, som vi helst vill göra. För faktum är att vi alla vill vara de bästa föräldrarna vi kan vara och vi gör inte de här sakerna medvetet. Men vi behöver vara mer medvetna om våra omedvetna handlingar, så som att dra upp mobiltelefonerna i tid och otid. För hur många gånger har vi inte bara scrollat genom alla flöden på sociala medier och mailboxar för att sedan kallt konstatera att ingenting nytt har hänt. Vi tänker att våra barn inte märker det för att de själva leker med något annat, men de märker att vårt fokus skiftar. Det kanske inte är så konstigt att de lekt helt självständigt ända fram till dess att du plockade upp din telefon och då ”helt plötsligt” behöver hjälp med det som de leker med. Eller vad tror du? / Stefan LÄS OCKSÅ: Barn ska ha tråkigt ibland, eller? Pappa sluta puttas! Är julen till för barnen eller alkoholen?
