Tidigare i veckan stod jag framför spegeln i bar överkropp och ropade in till Angelica: ”Det vore så skönt att få bort den här muffinsmagen”. Svaret från Angelica uteblev, däremot kvittrade Alice tillbaka ”Muffinsmage”. Alice är strax över två år gammal, jag tvekar därför på att hon vet innebörden av ordet muffinsmage utan upprepade det mest för att hon tyckte det var ett roligt ord. Däremot slog det mig, att barnen hör och snappar upp mycket mer än vad vi kan tro. Angelica och jag har tidigare tagit ett gemensamt beslut att inte prata om vikt här i bloggen, främst Angelica som ett sätt att ta steget ifrån vikthetsen efter en graviditet. Det finns andra bloggar som diskuterar kilogram hit och dit, och vi har valt att låta vår blogg vara en fristad från den hetsen som lätt uppstår. Men incidenten med ”muffinsmagen” fick mig att börja tänka; Vilket förhållningssätt till deras kroppar ger vi våra barn? Om vi, i hemmets trygga vrå, klagar på att vi är för smala, för tjocka, har en för hängig rumpa, eller som i mitt fall en muffinsmage, hur påverkar detta våra barn? En nära vän till oss berättade nyligen att när hon var liten och vid mellanmålet frågade sin mamma vad hon vägde, svarade mamman; ”Jag väger alldeles lagom” och tog därefter en kaka till. En sån liten grej, hade en positiv och kvarvarande effekt, som hon kom ihåg till denna dag. Vi bombarderas dagligen av bantningsrevolutioner på tv, skyltdockor smala som pinnar i klädesbutiker och den senaste träningstrenden på sociala medier. Våra barn kommer garanterat att träffas av det bombardemanget ju äldre de blir. Kan vi inte göra hemmiljön fri från detta för våra barn? Jag menar självklart inte att vi ska gå helt åt andra hållet heller och bejaka fetma och alla komplikationer som kommer med en kraftig övervikt. Men steget dit från att inte diskutera bantning eller en negativ kroppsuppfattning är ganska långt. Jag tror att vi kommer en bra bit på vägen med en varierad kost och att barnen får röra på sig dagligen. Jag tänker inte uttala mig som någon form av expert, men jag tror att det är så vi lägger grunden till en sund livsstil. Att träning ska vara något som man gör för att man tycker det är roligt och man vill bli bättre på det man tränar. Inte för att man måste gå ned några kilo. Jag tror att om vi som föräldrar kan förmedla en sund och glad inställning till livet till våra barn gör vi den största skillnaden vi kan. Det kanske låter utopiskt och aningen blåögd men när våra barn sedan växer upp och möts av allt som omvärlden försöker sälja på oss. Då kanske de har en bra självkänsla att den typen av reklam inte tilltalar dem och att vi på så sätt ändå har gjort världen till en lite bättre plats än den var när vi växte upp. /Stefan
