Precis som Laleh sjunger till en början för att sedan fortsätta ”det kommer bara bli bättre”. Men vi verkar inte vilja förstå det. Jag nuddade det lite i min krönika för Expressen för ett tag sedan. Men jag tänkte att jag skulle förklara det lite djupare hur jag resonerar. Det börjar redan innan vi skaffar barn, när vi kommer upp i den ålder då vår omgivning börjar bli föräldrar och umgängeskretsar förändras. Vi stoltserar stort med att vi kommer minsann inte bli som dem. Dem. Våra vänner och bekanta som avviker från sociala sammanhang bara för att de blivit föräldrar. Det går ju alldeles utmärkt att göra allt som vi gör nu även när man är föräldrar. Vilka sociala barn vi kommer få dessutom. Det är så resonemangen låter och det är väl en fin tanke i sig. Problemet är bara att så ser inte verkligheten ut. Och just den kommande verkligheten som blir så svår att greppa och ställa om till. En kommentar som tyvärr hörs allt för ofta är att ”jag inte kan ge upp mig själv”. Och nej, man ska faktiskt inte ge upp sig själv, men man måste tillåta sig själv att förändras när omständigheterna runt omkring en förändras dramatiskt. Det finns en anledning till att de där vännerna som ”försvann” när det fick barn, faktiskt gjorde det. Det krävs en förändring för att det ska bli bättre. Framför allt vi 80-talister och en skara tidigare 90-talister som är uppvuxna under goda ekonomiska tider. Vi har rest, funnit oss själva och förverkligat oss. Vi tar hänsyn enbart till oss själva. Jag:et är viktigare än det lilla eller stora kollektivet. Och jag säger inte att du ska ge upp dig. Långt ifrån det, men jag säger att du måste öppna upp dig och tillåta dig att förändras. Att utvecklas. För helt plötsligt är det inte du som är det viktigaste i ditt liv. Dina behov kan inte komma först, exakt hela tiden. Eller om vi ska vara helt ärliga, inte ens i majoriteten av tillfällen kan dina behov komma först längre. För du har blivit förälder. Det finns något större än dig. Något större än jag. Någon vars överlevnad och välmående hänger på att du sätter denna i första rummet och dig själv några hack längre ner på stegen. Sen finns det även en dimension till som inte är att förringa. Din partner som, exakt som dig, sätter en annan person i första rummet och sig själv längre ner på stegen. Men inte längre ner än dig. Och inte högre upp heller. Utan ni sitter där tillsammans. Ge varandra tid. Tid från varandra. Tid med varandra. Tid att öppnas upp och förändras. Tid att utvecklas. Ibland är det du som tar ett steg åt sidan. En annan gång är det du som blir förbi släppt. Vi måste börja se den hela, stora bilden och inte fokusera på detaljerna. Familjen kommer alltid att vara större än jag:et. En stöttepelare som finns där när du behöver den som mest. Om du tillåter den att vara det. För det kommer aldrig att bli som förr. Och du behöver inte ge upp dig själv, men ge dig tillåtelse att utvecklas. För det kommer bara att bli bättre. / Stefan
