Ett av de tydligaste citaten från min barndom lyder ”Det är bra att ha tråkigt, då vet man när man har roligt”. Jag är osäker på egentligen vem det är som har sagt det, om det är mina föräldrar eller någon annan vet jag inte men det spelar egentligen ingen roll i dagsläget. Det är nämligen bevisat att det faktiskt är bra för barn att ha tråkigt. Här finns en till artikel om detta och även här som länkar stimulansen till de försämrade skolresultaten. För mig gör det inget att det ibland är lite tråkigt. Jag är lite personifieringen av citatet ovan. Angelica vill däremot att hela livet ska vara glass och ballonger. 100 % kul hela tiden med andra ord. Livet behöver inte vara glass och ballonger hela tiden. Vi har två barn hemma, om någon av er frekventa bloggläsare skulle ha missat det. Det ena barnet leker väldigt bra själv och vill i stora stunder faktiskt bara få vara själv och göra det som faller henne in då. Det andra, yngre, barnet söker ofta uppmärksamhet, har svårare att sitta still, eller aktivera sig själv. Kanske för att det alltid funnits någon kring honom som gör saker, som hans storasyster. Det är alltså lättare att låta Alice ha tråkigt, eller i alla fall ge henne förutsättningarna att själv får använda sin fantasi och hitta på saker att göra utan att vi aktiverar henne. Philip däremot har haft helt andra förutsättningar. Om inte jag eller Angelica har gjort saker för att aktivera honom så har Alice alltid funnits i närheten av honom som han har inspirerats av och haft en önskan om att få leka tillsammans med henne. Det märks igen när det är dags för nattning. Alice har en nedvarvningstid just nu som ibland kan kännas som en oändlighet. Philip däremot, som så mycket med honom, är en av- och påknapp. Ena stunden är han vaken och andra stunden sover han. Det där med att sakta ner finns inte med honom. Han är antingen vaken eller så sover han tungt. Philip leker ända tills dess att han somnar medan Alice ger sig själv tid för vila och återhämtning i sin vilja att ibland få stanna upp och leka själv. Alice accepterar på ett helt annat sätt att låta sig själv ha tråkigt än Philip. Philip är alltså Angelica och Alice är jag. Problemet i det här är att Philip blir orimligt ledsen när han inte får stimulans eller uppmärksamhet. Vilket gör att det gör så otroligt ont i pappahjärtat att låta bli att stimulera eller aktivera Philip. Samtidigt som jag blivit inpräntad sen ung att det är bra att ha tråkigt. Finns det nu studier som visar att uttråkade barn utvecklar en mer levande fantasi, bäddar för att bättre leva i nuet i framtiden samtidigt som de kommer i kontakt med sina känslor och lär sig att de inte är ensamma i sin känsla om att vara uttråkade. Jag ska försöka låta Alice och Philip ha lite mer tråkigt, men utan att för den sakens skull få dem att känna sig bortprioriterade. Vi ska försöka få till mer tid för reflektion, vilket är lättare med Alice eftersom hon är verbal och Philip är inte det. Men artikeln jag länkar till ger ett tips om en fras som kan användas för att förklara för barnen att nu är det lite tråkigt en stund: ”Nu gör vi så här”. och sen kan vi hitta på något roligare än att vänta. / Stefan
