Redan innan Alice var född bestämde jag och Angelica oss för att vi inte ska ge upp våra gamla liv bara för att vi skulle bli föräldrar. Vi vill fortsätta umgås med vänner, dricka vin, spela golf och jobba, för att ge några exempel. När kollegor och vänner har gått på föräldraledighet har det allt som oftast kommit följande kommentar: ”Ja, vi får väl se om jag kommer tillbaka, hehe”. Och detta är inte sagt med den framåtblickande visionen och strävan efter något annorlunda, något nytt och kanske något bättre. Utan med en blick som säger att; ”Får jag en möjlighet att inte jobba en enda dag igen, då tar jag den”. Jag och Angelica har var för sig och tillsammans varit föräldralediga ett år med vardera ett av barnen, innan de har börjat på förskolan. Efter varje period av föräldraledighet har vi båda längtat tillbaka till jobbet. Inte för att vi längtar bort från familjen, för när vi väl är på tillbaka på jobbet längtar vi hem. Utan för att vi längtar till en del av våra liv som utmanar oss och utvecklar oss som individer. Utmaningar och utveckling utöver det som föräldralivet erbjuder och kräver. Det är skillnad på att behöva jobba och att vilja jobba. Vi har förmånen att jobba med något som vi tycker om, något som vi vill jobba med. Vi är båda drivna och vill lite mer och bli lite bättre varje gång vi gör något. Och vi delar båda övertygelsen att vi är bättre föräldrar när våra behov är tillfredsställda. Vi blir gladare och ger mer energi till våra barn. Är vi glada är de också glada. Därför har Alice och Philip fått börja förskolan ganska snart efter att de fyllt ett år. Just för att vi vill jobba, vi vill vara Stefan och Angelica en stund inte bara pappa och mamma. Frågan har kommit om vi måste börja jobba när barnen varit så pass unga? Svaret på frågan är ganska enkelt och rakt. Nej, vi hade inte behövt börja jobba då... ...men vi valde att göra det för att vi vill. Och för att vi har haft möjlighet att göra det. Det kanske låter själviskt och förfärligt för en del men som ett helt solklart val för andra. För oss är det en självklarhet att kombinera familjelivet med varsin karriär. Jag vill inte ge upp mina karriärsdrömmar för att Angelica ska få fritt spelrum att jaga sina drömmar. Samtidigt som jag inte vill att hon ska ge upp sina drömmar för att lämna utrymme för mig. Jag är helt övertygad över att ett sådant scenario hade inneburit döden för vårt förhållande. Visst det kräver en hel del av oss som föräldrar och hustru och man. Det är analoga och digitala kalendrar, planeringsmöten samt far- och morföräldrar som kommer till undsättning från tid till tid. Men det är värt det, för oss alla. För är vi glada är våra barn glada. Vi skaffade inte barn för att leva resten av livet genom barnen. Eller för att gömma sig från vardagen bakom barnen. Vi skaffade barn för att vi älskar varandra och ville bilda en familj tillsammans. Att ta nästa steg i utvecklingen av våra liv. Att växa som människor. Bygga en trygg och säker familj. En stor familj, full av far- och morföräldrar, mostrar och mor- och farbröder. En familj där utrymme ges till varje individ, men även familjen som helhet. Men utan att begränsa oss själva till prefixen ”mamma” och ”pappa”. En familj med plats för vänner, jobb, fritidsintressen och familjeliv. Men framförallt en familj med plats för Stefan, Angelica, Alice och Philip. / Stefan
