Det har inte funnits någon tid över att sätta sig ner och skriva här i bloggen. Vi är in en valpbubbla kan man säga. Det är som att bli mamma på nytt kan man säga. Fast utan de där extra hormonerna. Jag älskar redan vår nya familjemedel, så mycket så mycket. Men just nu är tröttheten enorm, som bomull i huvudet. Märkligt det där att man inte kan ställa in sig på lite sömn. Att man kan lagra upp sömn innan, det hade varit så smart. Lyckan när vi lämnade uppfödaren med Monkey i min famn visste inga gränser. Tårarna rann nerför mina kinder och Nicklas frågade varför jag var ledsen. Men jag var rörd. Jag har saknat att ha hund, varje dag, sen vår Mimmi dog. Det blev en sån enorm tomhet utan henne som aldrig ersatts. Inte ens fast jag fick två barn. En hund och ett barn är inte samma sak. Monkey är den sista pusselbiten i vår familj. Och sjukt nog hittade Monkey en liten pusselbit ute på en promenad som hon snabbt norpade åt sig. Jag har örnkoll på vad hon nosar upp. Jag fick tips från uppfödaren att några gånger i veckan blanda ner gulan från ett ägg i Monkeys mat. Det ska göra så att hon inte vill äta bajs. Håller tummarna! Det är allt annat än lätt att fota den här lilla vilden. Nästan alla bilder på henne är suddiga. Och är de skarpa, ja då sover hon. Nu ska jag iväg på ett doula-uppdrag. Eller jag kommer vara back-up doula till en annan doula. Och detta blir min första träff, så spännande! När jag kommer hem ska vi klä granen hela familjen, det ser jag fram emot. Vi skulle ha gjort det igår, men allt med Monkey tar mer tid än vad man tror...
