Oj, hörrni. Jag hade ingen aning om att det var så känsligt med blandraser. När jag skrev att rasen vi bestämt oss för var labradoodle var ni flera som röt ifrån. I kommentarer, i dm och i mail. Det var inte meningen att göra någon upprörd. Jag märkte ju när jag googlade olika raser att det finns människor som verkligen är helt emot blandraser. Som inte ens kan vara i närheten av en blandras, om de har en renrasig hund. Märkligt kan jag tycka. Alla får såklart ha vilken hund de vill. Det finns massa raser jag inte skulle kunna tänka mig, av flera olika anledningar. Men jag skulle aldrig skriva det till någon... Men alla är vi olika. Jag tar inte illa upp, för jag bryr mig faktiskt inte. Jag har läst på om rasen och jag har god kontakt med uppfödarna som känns trygga, kunniga och kärleksfulla. Mamma var med igår och hälsade på alla valparna. Hon blev kär i en liten tik, en svart. Hon är redan såld och mamma har tyvärr inte möjlighet att ha hund just nu. Men hon kommer bli världens bästa mormor till lilla valpen. Jag vet att vår lilla vovve kommer till ett bra och kärleksfullt hem. Jag ska gå valpkurs i vinter och det här beslutet känns 100% rätt. Jag kan faktiskt inte förstå ilskan bakom att ha en blandras. Jag tycker att det är trist att sprida ilska när man kan välja kärlek! Fritt fram för åsikter, men blir lite matt på allt det negativa faktiskt.
