... de ska trycka på. Vissa människor vet exakt vad de ska säga, skriva eller göra för att få mig att må dåligt. Eller känna mig mindre värd. Jag har försökt kapa den typen av relationer eftersom de bara tar mer energi än de ger. Men alla såna relationer kan inte bara försvinna spårlöst. Eller rinna ut i sanden. Även om jag önskar det. Vissa människor måste vara kvar och det gör mig frustrerad. Ibland känns det som att jag kämpar i motvind. Som att det ständigt blåser och duggregnar samtidigt mot mig. Och att jag bara måste fortsätta framåt utan regnjacka, trots att allt jag vill är att bädda ner mig i en mjuk, skön säng och bara sova. Slippa känna. Jag tänker att jag inte ska låta de här människorna komma åt mig. Inte få ta min energi. Inte få skada mig längre. Inte repa upp gamla sår. Men det går inte alltid att hålla de här människorna borta. Ibland kommer de där personerna så skrämmande nära att tårarna rinner. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag gråtit idag. Och jag tror inte att någon har märkt det. Inte en endaste människa. Jag grät bakom solglasögonen inne i mataffären bland äpplen, bananer och fnittrande tonåringar. Jag torkade tårarna i bilen på väg till förskolan. Jag snyftade inne på jobbets toalett. Jag har ett psykiskt mående som kan gå upp och ner, men det här beror inte på det. Det här beror på yttre faktorer som jag inte kan påverka. Och det gör att jag känner mig maktlös. Liten. Värdelös. Misslyckad. Tråkiga och sorgliga känslor. Jag lovar att komma tillbaka med mer energi så fort denna grå filt lämnat min kropp. Och jag säger som jag sagt förut. Jag backar inte, jag tar bara sats.
