Jag har varit öppen med här i bloggen att jag tycker att det är en utmaning med barnuppfostran. Jag har fått tips från er att lyssna på olika poddar. Jag ska göra det! Jag behöver handfasta tips att ta till. Jag är en tjatig person, jag kan konsten att tjata till mig saker (från mamma tex), en riktig otrevlig egenskap. Om man ens kan kalla det egenskap. Som barn skrev jag övertalningssånger osv för att få som jag ville. Tjat ledde till ja, oftast. Nu hamnar jag själv där. Som mamma. Att barnen tjatar och för att slippa tjatet säger jag ja. Det kan vara en sån enkel sak som att "Får jag äta chokladmjölken med sked?". Och jag kände spontant "nej! Då kommer det spillas en massa". Men när tjatet kom så orkade jag liksom inte, så då sa jag ja. Och sen funderar jag på varför... Varför kan jag inte bara stålsätta mig och hålla fast vid mitt nej? Det känns som en viktig del av uppfostran. Att man inte ska kunna tjata till sig saker... Kom gärna med tips. Jag förstår ju att barnen testar gränser och jag vill inte vara gränslös. Det är viktigt med gränser, så jag vill verkligen ha era tips här. Det här med att uppfostra två barn ensam på halvtid är svårare än jag trodde. Det finns ingen att bolla med efter en sån här händelse. Det var ingen stor grej det här med chokladmjölken, men det är ett exempel på en vardagssituation där jag behöver en liten knuff i rätt riktning.
