Aldrig kunde jag tro att det skulle bli såna diskussioner i kommentarsfältet om det här med att sakna barnen när de är hos sin pappa. Jag förstår att alla tycker olika, det är verkligen helt okej. Jag tycker om när det händer saker här i kommentarsfältet, så länge man håller en god ton mot varandra. Jag skrev att jag saknade barnen nåt enormt när de inte är hos mig. Att jag känner mig halv. Jag känner mig inte som ett offer för att jag känner så. Jag har fått acceptera att jag inte får ha mina barn på heltid. Jag skulle aldrig och då menar jag aldrig kräva att deras pappa avstod från att ta hand om barnen. För mig är det en självklarhet att vi delar exakt lika. När jag skriver att mitt mammahjärta går sönder handlar det inte om någon missunnsamhet gentemot S. Det handlar om att mammahjärtat faktiskt går sönder. Jag saknar så att det gör ont. För mig är det väldigt viktigt att ge barnen möjlighet att få en lika bra relation till sin pappa som till sin mamma. Jag vill att de ska få en fin relation till sin mormor och till sin morfar och extra-morfar. Jag tror att flera nära relationer i livet är viktiga. Olika människor i livet och familjen tillför olika saker. Jag skulle aldrig någonsin vilja ta ifrån barnens pappa vårdnaden eller tid från barnen. Det vore själviskt. De har en fantastisk pappa. En kärleksfull, påhittig och trygg pappa. Jag är glad att det var med just S jag fick barn. Jag känner mig 100% trygg när barnen är där. Jag känner mig 100% trygg i hans val av ny partner. Det är skönt att känna så. Hade jag inte känt mig trygg hade det där satans mammahjärtat gjort tusen resor ondare. Jag tänker ibland på när barnen låg i min mage. De har båda hört mina hjärtslag innifrån. Vi har varit så nära varandra som man någonsin kan komma. Jag tänker på det ibland när de vill somna nära, nära. Att de hör hjärtat och känner en trygghet. Och det känns fint. Att vara deras mamma är det bästa som har hänt mig.
