Att inte ta en någon eller något för givet tycker jag är lättare sagt än gjort. Det är lätt att säga "jag ska leva livet fullt ut" när man får veta att någon i ens närhet är allvarligt sjuk eller till och med gått bort. För mig krävs det att jag verkligen på riktigt stannar upp och tänker till och gör aktiva val. Varje dag. Det är lätt att säga "Ta vara på dina nära och kära, man vet aldrig när man ses nästa gång". Jag tycker att det är viktigt, tro ingenting annat. Men jag tror också att det kan bli en stress att hela tiden tänka så. Att det kan bli till en tvångstanke istället för omtanke. Jag känner tacksamhet att ha mamma så nära, både fysiskt och psykiskt. Hon är ett stort stöd i allt jag går igenom. Jag levde med riktigt jobbiga katastroftankar förut. Eller, förut och förut. Jag kan fortfarande få den typen av tankar, men det händer inte alls lika ofta längre. Tankarna dök oftast upp när jag var nybliven mamma till Alice. Det var som om livet då ställdes på sin spets. Tänk om hennes pappa skulle dö? Vad skulle jag ta mig till då? Om jag hörde en ambulans när jag låg i sängen på kvällen, och S inte var hemma, då startade katastroftankarna. Jag hann tänka att han varit med om bilolycka, att han dött. Att några poliser strax skulle ringa på dörren och berätta det för mig. Hur skulle jag berätta det för hans föräldrar? Hur skulle begravningen bli? Skulle jag bo kvar i huset? Ni förstår. Tankarna skenade iväg och det var inte trevligt. Inte för mig och inte för någon i min närhet. Jag är glad att jag inte har de där tankarna längre. Även om min KBT som jag gick inte fokuserade på just katastroftankar, lärde jag mig så mycket där. Många olika verktyg som jag har användning för inom många olika områden. Jag har mindre ångest nu, färre katastroftankar och så otroligt mycket mindre ilska i min kropp. Det skönaste är att ilskan är borta tycker jag. Att jag kan stoppa det där skenande tåget och inte säga elaka saker när jag blir arg eller irriterad. Att jag inte försöker trycka på någons knappar för att medvetet såra. Jag rekommenderar alla att i någon fas i livet ta hjälp. Sök efter en KBT-terapeut i din närhet och få hjälp. Det var stundvis så tufft att gå i terapi att jag ville strunta i att gå dit. Men ingen gång avbokade jag. Jag fullföljde mina tider hos Sebastian och det är jag så stolt över. Jag har absolut saker kvar att jobba med. Viktiga saker från barndomen att bearbeta, men jag är inte redo. Och så länge jag inte vill, ja då är det meningslöst. Viljan måste finnas där.
