Ah fy fan. Jag har snart lyssnat klart på sommarpratet "Stefan, pappa till Ebba". Ett sommarprat av Ebbas pappa, om timmarna innan terrorattacken på Drottninggatan. Jag kan inte sluta gråta. Att försöka jobba samtidigt som jag lyssnade på sommarpratet var inte helt lätt. Jag har tårar på skrivbordet och mascara i hela ansiktet. Att höra Stefans smärta. Hans sorg. Det gör så ont, hela vägen in i själen. Och jag känner ett sånt starkt hat mot mannen som utförde denna hemska terrorattack. Då befann jag mig på andra sidan jorden, i Thailand. Orolig för nära och kära. Men sen lättad över att ingen i min närhet skadats. Men för Ebbas mamma och pappa blir livet aldrig sig likt igen. Aldrig. Jag pratade med Nicklas i morse om att jag är en människa som ofta tänker mig in i hur andra människor känner. Det har jag gjort sen jag var liten. Det kommer från min mamma. Hon sa alltid (och säger fortfarande) "Hur skulle det kännas för DIG om det var DU som var i den situationen?". Jag inte bara tänker på det, jag lever mig in i den människans känslor. Jag kan såklart aldrig någonsin förstå hur en annan människa känner, reagerar eller mår. Till viss del gillar jag den här egenskapen hos mig. Det gör mig till en ödmjuk person. Men det är också jobbigt att lägga andras smärta och sorg på sina axlar. Därför är jag osäker på om sjukvården skulle vara ett yrke för mig. Jag har ju länge funderat på att bli sjuksköterska... Kanske vänjer man sig? Eller så gör man inte det. Jag bär med mig det här sommarpratet i hjärtat. Det och Kristian Gidlunds.
