Under påskaftonen slog det mig att livet sannerligen har blivit till det bättre. Alice och Philip firade med oss och jag var hel i hjärtat. Jag fick vara nära de jag älskar så mycket och det gör mig lugn, trygg och lycklig. När jag tänker tillbaka på den där påskaftonen för tre år sen gör det så satans ont i själen. Det gör så ont och kroppen verkar minnas den där panikångesten som tog över hela min kropp. Själen minns också. En sorg. En bottenlös sorg och förtvivlan. Där och då dog en del av mig som jag aldrig någonsin trodde skulle läka igen. Jag trodde aldrig att jag skulle våga lita på någon endaste människa igen. Det gör jag. Nu är jag här. 2020. Starkare, lyckligare och kärare än någonsin. Min Nicklas. Min fina, älskade sambo. Han gör verkligen allt för mig och jag allt för honom. Vi kompletterar varandra bra. Vi lyssnar lika mycket som vi pratar. Vi låter varandra vara ifred när någon behöver space. Och vi båda älskar närhet. Fint. Jag lägger mitt hjärta i hans händer och jag är inte det minsta rädd att han ska kasta bort det. Puss i påsk!
