Efter frukosten i morse åkte jag och lämnade barnen till sin pappa. Det var ett sorgligt avsked. Alice satt hemma i soffan innan och grät och sa "mamma, jag kommer sakna dig så mycket". Jag började faktiskt också gråta då. Jag tror på att visa barnen känslor och att visa att de är okej att vara ledsen. Det är okej att sakna. Vi kramade om varandra, torkade tårarna och hoppade in i bilen. När vi kom fram blev det ett ganska snabbt avsked, det drar lätt ut på tiden annars. Jag hade inte bråttom någonstans, men jag tror på lite snabbare avsked hos deras pappa, precis som på förskolan. De ville att jag skulle följa med in och bada i deras nya pool. Hur mycket jag än vill vara med de hela, hela tiden går det inte att göra så. Jag körde hem med tårar i ansiktet och lugna favoriter på radion. Så skönt att få gråta ut. Det är alltid värst kvällen innan de ska lämnas. Samma morgon och sen sista dagen innan de kommer tillbaka. Mitten av veckan känns okej. Tiden går ju alltid väldigt fort. Nu är jag hemma hos Nicklas. Dags för vi-tid. Bara vi två. Ikväll blir det "första dejten" fast 2.0. Vi ska äta charkisar och dricka rödvin. Så mysigt! <3
