Jag har döpt Nicklas till hjärtat i min mobil. När hans namn, eller ja, hjärtat, dyker upp på min mobil går det som en stöt igenom min kropp. Aldrig tidigare har jag träffat någon som fått mig att känna så. Nu har vi varit tillsammans i åtta månader, kort tid om man tänker på ett helt liv. Vi pratade i telefon igår och konstaterade att vi hade längre samtal i början. Han <3 Min. Men det är inte så konstigt... Då visste vi ingenting om varandra. Då var frågorna många och tiden ville inte räcka till. Vi kunde ringa och pratade via face-time och prata i över fyra timmar. Att sova var ingenting som någon av oss prioriterade de där första veckorna. Trots att vi båda har två barn. Kärleken jag känner för Nicklas är nåt som jag inte upplevt innan. Han är min stöttepelare, mitt livs kärlek och ett stort stöd. Han lyssnar när jag behöver prata. Jag lyssnar när han pratar. Vi diskuterar och hjälper varandra. I föräldraskap. I gammal hjärtesorg. Vi pratar om tonåren. Vi pratar om framtiden. Vi pratar om att flytta ihop. Vi skickar länkar till varandra med boenden, och jag ser mig själv med honom livet ut. Med honom kan jag vara 100% mig själv och det är så skönt.
