En klok person sa till mig att man inte kan styra eller bestämma när kärleken kommer. Gör det den det, så gör den det. Det går inte bestämma en tid som passar perfekt. Jag var inte alls beredd. Jag sökte inte efter kärlek just nu, men den slog till som en blixt. Det låter otroligt klyschigt men det ska bara klick. Och som jag skrev tidigare så försökte jag faktiskt styra av det hela. Inte erkänna vad jag kände, för jag kände att jag behövde vara själv ett tag. Älska mig själv. Hitta mig själv. Lägga all tid och fokus på mig själv och barnen. På att läka och gråta klart. Älta mitt misslyckande i och med skilsmässan. Jag har varit otroligt rädd för kärlek. Otroligt rädd att ge bort mitt hjärta igen till någon annan. Rädd att bli sårad. Men om man inte vågar igen får man ju heller aldrig uppleva det där underbara med att vara kär. Livet och kärleken ville annorlunda än vad jag hade planerat. Och jag är så glad över det. För första gången på väldigt länge känner jag ett inre lugn. Jag har känt mig vilsen och orolig. Och jag vet att en annan person inte kan läka alla mina sår, men med honom känns det rätt. Så mycket kärlek i en och samma kropp. Så mycket stabilitet och trygghet. När han håller mig i sin stora famn känner jag att jag kan vara jag till 100%. Han tog mig med storm och även om allt är väldigt nytt vill jag inget hellre än att berätta för er fina läsare att jag är förälskad. Det är en fin känsla och jag hoppas att den fördjupas och att detta kan bli något mer. En framtid. Ett liv tillsammans.
