Herregud. Vilken samhällskrasch detta är. Så fruktansvärt. En stor eloge till alla som jobbar inom sjukvården. Jag önskar så att jag var utbildad och kunde hjälpa till. Jag har anmält mig till flera grupper på Facebook där man kan be om hjälp. Att handla mat mm. Jag känner mig skör och ledsen. Och rädd. Jag vet att man inte ska drabbas av panik, men jag måste erkänna att jag är rädd. Det känns bra att vi lyssnade på magkänslan och avbokade New York, eftersom de nu stängt gränserna. Jag tycker att alla som kan ska hålla sig hemma och inte ge sig ut och flyga. Om inte för sin egen skull, så för de i riskzonen. Det är det minsta vi kan göra för de som faktiskt riskerar att dö av viruset. Jag har en vän som fått ett vidrigt besked. Så vidrigt att jag har svårt att ta in det. Jag har varit där och lämnat några små presenter utanför hennes dörr. Godis, rosor, hennes favoritdryck och en kristall. En kristall som ska skydda. Alla mina tankar går till henne och hennes familj. Och även till min älskade tvillingsyster som just nu går igenom en stor undersökning för en förändring i njuren. Det finns en gräns för vad psyket pallar. Nu är den nådd. Jag gråter konstant. Helvete.
