Det är kanske inte så märkligt att jag känner mig halv utan Jessica, men inte mindre jobbigt för det. Jag är så tacksam för den nära relationen vi har. Men det känns tungt när hon inte är nära. I helgen var hon bortrest och jag var här hemma. Det händer inte så ofta att vi gör saker utan varandra, vi det mesta ihop. Det är förmodligen nyttigt att länga också, men jag trivs som bäst när vi typ ses varje dag. Jag längtar ännu mer nu tills vi har ett kontor tillsammans igen. Då kommer jag få skratta åt hennes sjuka humor, varje dag. Alltid. Vi reser nästan alltid tillsammans och trots att jag nu bor i Sollentuna och hon kvar i Åkersberga, ses vi nästan varje dag. Jag vill inte ha det på nåt annat sätt. Jag vill inte vara utan henne. Det är aldrig tråkigt med henne, aldrig. Hon är knäpp. På ett bra sätt. Och hon lockar fram det knäppa, spontana i mig. Vi är lika på så många sätt, men också olika. När jag blir arg vill jag älta. Hon vill vara ifred. Det fungerar sådär när vi blir osams. [caption id="attachment_30767" align="alignnone" width="750"] Processed with Snapseed.[/caption] Jag har ett exempel på det från när vi var barn. När jag var arg skrek jag och ställde mig och smällde i min dörr till mitt rum. Öppnade dörren, smällde igen den, öppnade igen, smällde igen. Och skrek. Jessica bara gick. Hon stängde in sig på sitt rum och gömde sig. Hon ville inte diskutera, reda ut vem som gjort vad. Hon ville bara vara i tystnad, det hade jag svårt att acceptera. Hon måste haft det tufft med mig som tvilling... Idag bråkar vi sällan och det är skönt.
