Jag får ofta kommentarer om att jag är stark. Att om ni hade gått igenom det jag hade gått igenom det senaste året, hade ni gått under. Jag är stark för att jag måste det. Jag överlevde förra sommaren för att jag var tvungen. Jag höll mig ovanför vattenytan, trampade vatten och kämpade. Vissa dagar tog jag en sekund i taget. Ett andetag. Många säger "ta en dag i taget", men det funkade inte för mig. Vissa dagar tog jag på riktigt ett andetag i taget. Tid läker sår. Absolut. För vissa behövs det mer tid, för andra mindre. För vissa läker tid inte alls sår, man lär sig bara leva på det nya sättet. För att man måste. Människor får fruktansvärda sjukdomsbesked. Eller dödsbesked. Någon nära har dött, hastigt och lustigt. Får sparken. Blir dumpade. Skadar sig. Har barn som dör i magen. Får spädbarn som somnar in. Livet är orättvist! Det kan vara så satans smärtsamt och fruktansvärt. Och man tänker om andra "Hade jag varit i den där personens skor hade jag inte klarat det". Men man klarar det. Man klarar det för att man måste. Man fortsätter leva, andas, äta - för att man måste. För att livet är värt att leva. Det är så underbart! Så var du än befinner dig idag, lev. Andas. Ta en sekund i taget om du måste det. Det är okej. Du är inte ensam.
