Igår när jag var hemma hos Jessica för att podda och fota samarbete passade jag på att gosa med Bonnie så mycket jag kunde. Det är otroligt vad hon har vuxit på två månader. Nu ler hon och gör ljud ifrån sig. Sträcker ut sina små händer och är liksom en riktig liten människa. Jag älskar att vara med henne! Här på bilden nedan ser hon lite förskräckt ut... till skillnad från mig. Jag gjorde massa grimaser så att hon skulle skratta, men hon var mer på gränsen till rädd tror jag. Och sjukt konfunderad på vad jag höll på med. I morse när vi åt frukost, jag, Nicklas och hans twins tände vi ljus. Nu är det höst och jag älskar det! Jag öppnade upp balkongen och kände höstluften leta sig in på golvet. Jag älskar att somna och vakna av frisk luft. Jag är en sån som alltid vill ha öppet fönster, året om. Men sen sover jag också helt under täcket. Bara näsan och det rufsiga håret sticker upp. Nicklas däremot sover med sina armar utanför och blir iskall. När jag kröp nära honom i morse låg han och huttrade och muttrade om att vi måste ha stängt fönster. Man måste ju kompromissa i en relation, visst? Så det blir öppet fönster, hehe. När jag var på intensiven tog jag den här bilden. Den är så målade för nya KS. Det är så otroligt stort där. Och ödsligt. Jag letade och letade efter rätt avdelningen och ingenstans fanns det någon att fråga. Ingen blick att söka tröst hos. Bara tomt. Stora korridorer, milslånga. Ekande tomma. Det känns nästan lite kusligt att gå omkring där ensam, trots att jag var där när det fortfarande var ljust ute. Idag klistrar jag på ett leende på den här kroppen och beger mig på event med Jessica och Annika. Helst av allt vill jag bara somna om, men samtidigt vill jag leva livet fullt ut. Jag önskar att jag var mer som Jessica och kunde koppla bort. Stänga av. Jag kan inte det. Jag har visserligen accepterat den jag är, men för den sakens skull önskar jag då och då att jag inte hade alla känslor utanpå.
